Vårbruk i kallgårn

Lördag och vår – vad passar då bättre än att gräva om det nya kallgårdslandet. För en genuin smålänning är nog detta helt begripligt. För en upplänning är det däremot inte förståeligt. Jag kommer ihåg ett inslag i sedan länge insomnade radioprogrammet Trädgårdsdags med Ulf Schenkmanis och trädgårdskonsulenten Lars-Erik Samuelsson. Det var en Sävsjöbo som skrev och frågade om det var lämpligt att han spred aska i kallgården och de förstod inte frågan. De började resonera om att det spelade nog ingen större roll om det var kallt eller inte. Att frågan gällde huruvida aska var bra för köksträdgårdslandet eller inte gick dem helt förbi. För mig var det självklart, uppvuxen med kallgården som ett levande begrepp, och med mors uppmaningar i minne att t.ex. gå ut och hämta persilja i kallgårn när hon lagade middag.

I Svenska Akademiens ordbok, SAOB kan man läsa att kålgården eller kallgården som man sa i vissa dialekter, förr var ett vanligt begrepp. Ordet är belagt från tidigt 1500-tal för jordstycke, ibland inhägnat, där man odlade kål men också andra nyttoväxter med andra ord en köksträdgård. Här får man också en språkhistorisk bakgrund till detta ord som i stort sett var likalydande i fornsvenskan, danska, isländska och tyska.

[fsv. kalgarþer; jfr (ä.) d. kaalgaard, isl. kálgarðr, t. kohlgarten. Formen kal(l)- har utvecklats i dial. där huvudaccenten legat på senare ssgsleden (varvid den långa vokalen förkortats)]

Språket med dess dialektala särdrag är också en del av vårt kulturarv. Så greppa spaden och gå ut i kallgården – våren är här!

Britt-Marie Börjesgård