Ett skadat verk av Pehr Hörberg – konstnär, spelman och målare

Konstnären Pehr Hörbergs målningar går att finna i både kyrkor och museer i trakten. Han blev med tiden känd både inom porträttmåleri, religiösa och mytologiska målerier samt vardagsskildringar. Dessutom lämnade han efter sig en folkligt skriven självbiografi som gett oss möjlighet att förstå hans liv än bättre.

Fattig barndom

Den 31 januari 1746 föddes ett gossebarn i Virestad, en by norr om Älmhult, Småland. Fadern, soldat Åke, kom från Skåne och mötte i Virestad sin blivande hustru Bengta Gisadotter. Föräldrarna lärde Pehr redan vid 5 års ålder att läsa i ABC-boken och snart lärde han sig även skrivkonsten – något som inte var helt vanligt bland fattigfolket på den tiden.

För fattiga var dom och när föräldrarna inte hade råd att ha sin son hemma, fick Pehr vid 9 års ålder börja arbeta som ”barnpiga” på granngården. För barnpassningen fick han en fiol och lärde sig spela. Men det påvra livet fortsatte och så småningom fick han tillsammans med sin äldre syster ge sig ut och be om allmosor. I sin självbiografi skriver han: ”Dock var jag ändå, trots alla trångmål, lyckligare än andra, ty min fiol följde mig på skuldrorna”.

En kreativ ung man

Men trots att spelandet höll honom uppe var det ändå måleriet han fastnade för och han målade och tillverkade själv färger från naturens ämnen. Så småningom fick han sig en läromästare i herr Luthman från Växjö som snabbt såg sin elevs talang.

1768, endast 22 år gammal, plockade Pehr Hörberg samman sina penslar och färger och drog vidare och hamnade så småningom hos kyrkoherde Collin med hustru. På deras gård träffade han så sin blivande fru, tjänstepigan Maria Eriksdotter från Möcklamo,  ett giftermål som han senare har beskrivit som långt och lyckligt. Redan efter ett halvt års äktenskap hade de pengar för att kunna köpa sig en egen kokgryta!

Av fem barn överlevde tre till vuxen ålder och efterhand som namnet Pehr Hörberg började bli känt i trakterna fick han möjlighet att få utbildning på Konstakademin i Stockholm. En kontakt med kammarherre Louis de Geer på Finspångs bruk och slottet satte fart på beställningarna på riktigt och hans konstnärliga ambitioner och naturbegåvning resulterade bland annat i totalt 87 altartavlor! Pehr Hörberg ska ha sagt: ”Der finns många som måla bättre än jag, mycket, mycket bättre – men de ha inga idéer, förstår Herrn, jag menar med idéer stora tankar”. ”Herrn” i detta fall var skalden PDA Atterbom.

1816, 70 år gammal, gick Pehr Hörberg ur tiden, men hans konst lever i högsta grad vidare…

Konservering av ett skadat verk

Pehr Hörberg målade både mytologiska, vardagliga och religiösa motiv. Ett av de många alstren är ett oljemåleri på duk, som fick en skada stor som en knytnäve i triangelformat. Kristus på korset hade förlorat sin vänstra fot. Som konservator är det viktigt att ta hänsyn till konstnärens intentioner och idéer.  I detta specifika fall vet man faktiskt inte exakt hur den delen av foten som är borta såg ut. Det betyder att efter konserveringen, när det är dags för restaureringen, kan man inte gissa och skapa något exakt. Retuschen görs därför med varsam hand på ett sätt där man som betraktare ser vad som är tillfört.

Duken från baksidan med ett nytt inlägg där tråd för tråd passar samman.

En grundering på krita och fisklim tillverkas.

Men innan man kommit så långt gäller det att foga in en ny dukbit. Genom att hitta en så lik trådstruktur som möjligt, klipper man sedan ut en exakt form. Det gäller att den nya duken är tvättad så att fibrerna inte rör sig. På så vi kan man från baksidan sedan fästa den nya duken i originalduken med hjälp av ett lim och värmespatel. Därefter jobbar man från framsidan och börjar med att lägga en grundering – precis som på originalduken. Den görs på samma traditionella sätt med fisklim, krita och vatten. Vid rätt konsistens penslas sedan kritgrunderingen på och man formar den så lik originalstrukturen som möjligt.

Nu har vi riktigt bra grund att retuschera på. Retuscheringen görs i många tunna lager för att komma så nära originalet som möjligt. För att få en helhet i motivet har foten här fått en lite suddig retusch, så att man när man går nära, vet vad som är original och vad som tillkommit. Till sist får det nya färgskiktet ett lager fernissa, som skydd mot framtida smuts och uv-strålar.

Kristus är nu hel igen och målningens historia har åter fått en framtid!

Pia Lendemar, konservator