När kyrkan blev varm del 3 – Elvärmen

Elektricitetens intåg i kyrkorna dröjde i vissa fall till långt in på 1900-talet. Många fick elsystem först på 1950-talet. Införandet av elektriskt ljus och centralvärme var tecken på modernitet, att lämna det fattiga gamla ”Lortsverige” bakom sig. Naturligtvis ville församlingarna även ha detta i sina gudshus. Det elektriska ljuset var dock inte uppskattat hos det tidiga 1900-talets restaureringsarkitekter, som ville värna det levande ljusets mystik och stämning. För värme och klockringning m.m. hade de däremot inget att invända, det var saker som gick att dölja, som därmed inte störde kyrkorummet.

Konvektorer från 1959 med direktverkande el, placerade under bänken, där värmen är mest till nytta.

Uppvärmning med direktverkande el kom under mellankrigstiden att börja betraktas som den stora lösningen på kyrkornas värmeproblem. Den krävde inga stora ingrepp, kunde därmed göras diskret, installationen blev också billig, brukandet var enkelt och utgjorde ingen arbetsbelastning för vaktmästare. Det blev lätt att värma kyrkorna inför gudstjänsterna. Därtill kunde man med konvektorer under bänksitsarna placera värmen där den som bäst behövdes. Man trodde också att man med elvärmen kunde undvika de problem som centralvärmesystem medfört i form av smutsade väggar och de torkskador på föremål som de heta lågtryckssystemen skapade.

Vedpanna från 1955 (Norrahammar) till centralvärmesystem, konverterad för oljeeldning.

Efter kriget så var elnätet helt utbyggt i länet och elpriserna var stadigt sjunkande tack vare den fortsatta vattenkraftsetableringen i landet. 1950-talet innebar följaktligen en våg av installationer för direktverkande elvärme i kyrkorna. Inte sällan ersatte man då den gamla kaminen. På många håll är det fortfarande dessa elinstallationer som värmer kyrkorna. Hade man redan investerat i centralvärme konverterade man ofta vedpannan till oljeeldning.

Även elvärmen orsakade dock problem, här flagnar färgen från ett änglaansikte.

Även elvärmen orsakade dock problem, här flagnar färgen från ett änglaansikte.

Men på 1960-talet började man uppmärksamma att även eluppvärmningen kunde innebära problem. Nedsmutsning av väggarna återkom, vilket hänger med samman med höga radiatortemperaturer som skapar luftrörelser, vilka drar med sig smuts som avsätts på de kallare murarna. Därtill märkte man problem med uttorkning av trä, som ledde till att skulpturer började spricka och målningar började flaga. Den kraftfulla eluppvärmningen inför söndagarna visade sig skadlig. Redan 1959 när man i Habo ersatte den förbrukade kaloriferanläggningen med elvärme diskuterades riskerna för måleriet. Åtta år senare blev man tvungna att installera en luftbefuktningsanläggning. Inte heller elektriciteten var den ultimata lösningen…

Robin Gullbrandsson