När kyrkan blev varm del 2 – Centralvärmen

Kalorifersystem i Habo kyrka från 1928, en tidig lösning med inblås av varmluft.

Första steget mot införandet av centralvärmesystem och ”osynliga” installationer var kalorifersystemet, som utvecklats under 1800-talets slut och förespråkades av Zettervall. Detta var ett varmluftssystem. En värmekammare med panna och värmerör byggdes under kyrkan och från denna blåstes varmluft in i kyrkorummet via galler i golvet. Detta var en estetiskt mer tilltalande lösning som dock krävde stor arbetsinsats, den var därtill mer brandsäker, särskilt som man ålades att bygga murade skorstenar istället för plåtrör. Denna teknik fick visst genomslag under åren kring 1900, men aldrig på bred front. Kaminerna fortsatte på många håll att vara enda uppvärmningen långt in på 1900-talet, tills dess att moderna centralvärmesystem med radiatorer och ledningar för ånga eller vatten slog igenom under mellankrigstiden.

Flänsrör i den gamla värmekammaren under Habo kyrka. Från denna går kanaler under golvet till?

?utblåshål i kyrkorummet.

Vedpannan till Habo kyrkas kaloriferanläggning från 1928.

Varmluftsanläggning för Brahekyrkan 1930, fabrikat Ebbes bruk i Huskvarna. Via galler i kortrappa och skrank förs luften från värmekammaren ut i rummet och returluften går tillbaka via golvkanaler.

Förslag till centralvärme med lågtrycksånga i Säby kyrka 1931. Från ett underjordiskt pannrum drogs rörledningarna i golvet och upp till radiatorer under fönstren.

Förslag till centralvärme med lågtrycksånga i Säby kyrka 1931. Från ett underjordiskt pannrum drogs rörledningarna i golvet och upp till radiatorer under fönstren.

Vid nästan varje restaurering under 1900-talet var behovet av nytt värmesystem och bättre komfort en utlösande faktor. Kyrkobyggnaderna skulle varsamt moderniseras för att inte bli obsoleta. Kaminerna hade smutsat ner kyrkorummen och förtog liksom ”bönhusbänkarna” mycket av den traditionella prägel som kommit att värdesättas inom folkkyrkotanken och hos myndigheterna. En stor mängd kyrkor försågs under 1920-, 30-, 40- och 50-talen med centralvärmesystem, först för lågtrycksånga, sedan för varmvatten. Pannrum grävdes under sakristior och kor, ledningar drogs och radiatorer installerades. Ofta försökte man göra installationerna så osynliga eller diskreta som möjligt i kyrkorummet, vilket inte sällan var en utmaning med tanke på de gamla systemens grova dimensioner på rör och flänsar. Innanfönster insattes för att öka verkan från värmesystemet. Men än så länge var det inte frågan om någon konstant uppvärmning, man eldade inför gudstjänsterna på vintern.

Arkitektritad radiatorskärm från 1930-talet i medeltida kyrkorum.

Detta tillsammans med indragning av elektricitet och ombyggnad av gamla bänkar till bättre sittkomfort (eller utbyte av bönhusbänkarna mot nya med traditionell stil) ledde till att man kunde skapa moderna kyrkorum utan att ge avkall på det historiska arvet. Den problematiska uppvärmningen av kyrkorna hör framförallt samman med den breda övergången till elektrisk uppvärmning under efterkrigstiden, oljeeldning och konstant värmehållning. Mer om detta i nästa del.

Robin Gullbrandsson