Ingemar sadelmakares hus!

Länsmuseet var i höstas med och dokumenterade rivningen av fastigheten Ciselören 1 i Eksjö efter den tragiska branden i augusti i fjol. Nu sitter jag och försöker slutföra rapporten över arbetena, förutom den dokumentation vi gjorde på plats tog vi också ut ett drygt 50-tal sågskivor för dendrokronologisk analys, en analysmetod som kan ge det exakta avverkningsåret om det finns bevarad bark eller vankant (ytan närmast under barken). Metoden bygger på att trädens årsringar varierar, under år med varma och fuktiga somrar bildas bredare årsringar än om det är kallt eller torrt, men även en andra klimat- och miljöfaktorer har betydelse, som t.ex. ljusförhållanden, vindexponering och snödjup under vintern. De flesta träd av samma art inom samma geografiska region uppvisar likartade serier av breda respektive tunna årsringar. Överlappande årsringsserier från träd som levt under olika tidsperioder kan bindas samman till långa kontinuerliga kronologier, referenskurvor, som kan sträcka sig flera tusen år tillbaka i tiden. Och som ger en mycket säker datering. (När vankant saknas blir dateringen inte lika exakt på året men kan beräknas utifrån splint och kan ge en maximal variation på ± 20 år avseende tall.)

Exempel på en sågskiva, denna är daterad som avverkad vintern 1715/16. Stocken har utgjort bottensyll, kanske vald till detta ändamål utifrån den skada man kan se nära kärnan, vid en skada övervallar trädet skadan och ett hårt kådrikt virke bildas.

Huvudparten av de dendrokronologiska analyserna utförda av Lunds universitet är klara och nu återstår det att försöka tolka resultatet. Vissa resultat är glasklara och bekräftar det vi såg och noterade på plats, som till exempel när den sista väggen mot grannfastigheten i norr revs. Väggen in mot vreten, eller stolparummet som det då lagstadgade brandutrymmet på 1½ aln mellan två fastigheter kallades, var i stora delar intakt från byggtiden. Den nedre delen av väggen bar bilningsspår efter ett smalt yxegg, utom på ytor där materialet var spräckta ur stocken utan efterhuggning.

Bild inne från vreten med Ciselören 1 till höger i bild. De utskjutande knutarna har vid tillfälle sågats av och därmed förlorat sin bindande funktion.

Timmerstockarna var grova och timrade med dubbelhak (med urtag i både undre och övre delen av stocken) men saknade betta, en sorts tröskel i överhakets botten för att få en tätare och bättre låsning stockarna emellan. Detta är en ålderdomlig timringsteknik, stockarna var inte heller dymlade och det saknades drevning vilket också är indikerar hög ålder. Den övre våningens vägg var timrad med betta, vilket upplyste om att bottenvåningen var äldre än övervåningen, som hade tillkommit i ett senare skede.

De tre sågskivor som vi sågade ifrån i detta väggparti säger i stort sett samma sak – timret till denna väggen avverkades på 1650-talet. De avverkades på vintern 1656/57 och vintern 1657/58, den tredje furan som enligt årsringarna var nästan 300 år då den avverkades och då troligen som torrfura, den var självdöd med den yttersta (yngsta) årsringen från 1637. Dateringen av den yttersta årsringen är inte, som Hans Linderson på Lunds universitet skriver, orsakad av avverkning utan av en naturlig död. Avverkningen har kunnat inträffa senare då som  torrfura eller nästan torrfura, (trädet kan fortfarande vara grönt utan att tillväxt sker i stamvirket), skriver han vidare.

Den norra väggen, den övre stocken är den som är daterad som självdöd 1637.

Denna väggen var inte brandskadad och virket var som nytt när vi sågade i det, det luktade kåda och stockarna var av en kvalitet som idag knappast finns att uppbringa. Det var både sorgligt och mäktigt att ta sig an den sista väggen. Att den äldsta furan satte sitt frö redan år 1346 är svårt att greppa.

Även de prover som togs ur stommen i vägglivet mot gatan längst i norr är från samma tid. På den södra delen av huset mot Norra Storgatan, finns också prover med daterad avverkning på 1600-talet, här 1670-tal. Den mittersta delen av huset har dateringar från slutet av 1770-talet, enstaka äldre prover inom samma väggparti antyder att det kan handlar om en större ombyggnad.

Platsen för Ingemar sadelmakares hus efter rivning. Grundens olika nivåer antycker också att huset har tillkommit i omgångar.

Den tidigaste kända namngivne ägaren av huset mot Stora Gatan är sadelmakare Ingemar Larsson som köpte den västra tomten 1648. (Fastigheten var då delad i två tomter, en östlig och en västlig del och det är någon gång under 1700-talets mitt som tomterna läggs samman.) Med stöd av de dendrokronologiska analysresultaten kan vi konstatera att både delen längst i norr och den längst i söder har byggts medan Ingemar sadelmakare bodde här. Han ägde fastigheten fram till sin död 1699.

Britt-Marie Börjesgård