Historia på väg…

Som byggnadsantikvarie på ett länsmuseum har vi hela länet som arbetsfält, vilket innebär att vi genomkorsar länet på olika sätt. Det är inte bara arbetsuppgifterna som skiftar utan även vägnätet. Standarden växlar från motorväg, E4.an, gamla Riksettan, till krokiga grusvägar med utpekat kulturhistoriskt värde. Vissa vägar flyter fram och följer landskapets vindlingar, man kan riktigt känna hur de har utvecklats från att ha varit en ridstig, till att få status av häradsväg och sedan bli landsväg.

Andra vägar går som ett streck genom landskapet, som dragna efter linjal men följer ändå landskapet genom att de kan vara backiga, de går uppför en backe och nedför en backe – men är raka. De har ”killegupp” som vi brukade säga som barn, det vill säga det kittlar i magen när man kör fort över kullarna, särskilt på den som sitter i baksätet och är oförberedd.

En AK-väg kännetecknas ofta av sin rakhet.

Flertalet av dessa raka vägar är så kallade AK-vägar, vägar som är tillkomna genom nödhjälpsarbete. Statens Nödhjälpskommission instiftades 1914 för att möta förmodad arbetslöshet relaterad till första världskriget och kommissionen tillhandahöll AK-jobb. Efter första världskriget och i anslutning till depressionen 1930 var arbetslösheten stor och många personer satta i sysselsättning, det var grovarbete till ca 75 procent av normal lön, väg- och järnvägsbygge, utdikning och skogarbete var de vanligast arbetsuppgifterna. Idag ligger dessa vägar kvar som ett minnesmärke, byggda för hand, med hackor och spett och i anletes svett.

En typisk väg är den som går från Lammhult genom skogen i väster mot Ohs, särskilt vägpartiet mellan Lammhult och Möcklehult går som ett pennsträck, smal och rak.

En annan är den s k EPA-vägen i Mullsjö kommun. Den går från Pinnahemmet, norr om Mullsjö, upp till Grimmestorp i Tidaholms kommun, denna grusväg och vägsträckning är uppmärksammad i väginventeringen Kultur på väg i Skaraborg, utgiven av dåvarande Länsstyrelsen i Skaraborgs län och Vägverket 1997.

En annan AK-väg som dock inte har den typiska raka dragningen är Ådalsvägen i Huskvarna som går längs den branta ravinen från Huskvarna upp mot Hakarp.

 Ådalsvägen byggdes 1921-1922 och innebar ofantliga mängder sten- och sprängningsarbete. Bilden är från länsmuseets bildarkiv.

Här är också en länk till några fler bilder från Ådalsvägen utlagda av hembygdsföreningen i Hakarp.

Vägen har sin egna kulturhistoria. Det är inte bara målet och naturvärderna längs vägen, utan även vägen i sig, som gör resan värd.

/Britt-Marie Börjesgård