Fönstren och stilarna

Jag har i tidigare blogginlägg skrivit lite om fönsterglas och fönstrets olika delar. Fönstren har också sett olika ut under olika tider, detta är betingat dels av funktion och möjligheten att producera fönsterglas, dels av tidens mode.

1600-talsfönstren ha­de små glasrutor infogade i ett spröjsverk av bly. Rutorna stagades av storm­järn. Fönstren hade ofta korspost, mitt­posten delade av fönstret. Nedre och övre luft var ungefär lika stora.

Under 1700-talet börjar man kunna tillverka större fönsterglas, vilket kräver en stadigare infästning i bågen, vilket gör att träspröjsen kommer till använding. Samtidigt flyttas tvärposten upp så att de nedre fönsterlufterna blir högre än de övre. Mot slutet av århundradet blir föns­terrutorna större och antalet spröjs minskar. Guldockra är en vanlig fönsterkulör tillsammans med grått, grön umbra eller kimrök.

Omkring sekel­skif­tet år 1800 blir fönster utan tvärpost allt vanligare. Ett två­­­luftsfönster med tre rutor per båge är den all­män­na föns­­­tertypen. Två rutor per båge förekommer också. Engelskt rött, grått och även guldockra är vanliga fönsterkulörer.

Under senare delen av 1800-talet blir högre våningshöjder vanliga i den växande stadsbebyggelsen. Fönstren blir därmed högre och tvärposten kommer tillbaka. Samtidigt försvinner spröjsen, då man nu kan tillverka större fönsterglas. 1880-talets fönster ligger indragna från fasadlivet och är målade i mörka färger, vanligen bruna, brungrå eller gröngrå, för att understryka djupverkan. Dubbla bågar blir standard, den yttre utåtgående och den inre inåtgående. Villor i den mera dekorerade schweizerstilen var ofta målade i mättade jordfärger och fönstren hade samma färg som listverk eller mörkare, vanligen brun, grön eller engelsk röd.

Kring sekelskiftet 1900 kommer spröjsen tillbaka, nu som ett arkitektoniskt uttryck. I jugendbe­byg­gel­sen ofta i form av små­­spröj-sade bågar i den övre fönsterluften. Den nedre luften består fortsatt av en stor ruta. For­men kunde även va­ra organisk med sväng­da bågar och spröjs. Bly­in­fattat färgat fönsterglas med växtornerande motiv är vanligt i trapphus. Bågarna må­la­des i friskare färger än tidigare, t.ex. kromoxidgrönt och engelskt rött men de äldre kulörerna brunt och grågrönt förekommer också.

I den nationalromantiska bebyggelsen på 1910-talet blir de småspröjsade fön­s­t­ren vanliga. Fönsterbågarna målas för första gången vita.

Under 1920-talet återkommer den klassiserande arkitekturen. Fönstren är traditionella tvålufts-fönster med mittpost och tre rutor per båge. Fönstren, som är utåt- eller inåtgående, haspas med hake.

År 1930 brukar räknas som funk­ti­ona­lismens genombrott i Sve­rige. Funktionalismens strävan efter hela rena ytor innebär på fönstersidan att spröjsarna försvinner, en- till treluftsfönster med en hel ruta per båge är vanliga. Mittposten försvinner ofta och fönstren stängs då med span­jolettvred. Fönstrens placering på fasaden förändras också. Fönstren dras mot hörnen eller t.o.m. över hörnen, även run­dade glas förekommer. Fönster-snickerierna målas ofta i samma färg som fasaden, men en avvikande färg förekommer också, grågröna kulörer är relativt vanliga.

Under 1940- och 50-talen tillämpas fortsatt funk­tio­na­lismens form­ide­al, men i en något mju­kare tappning. Fönstren är ofta ospröjsade tvålufts-fönster, ibland med en mindre och en större båge. Stora perspektiv­föns­ter är pivotupphängda. Asym-metrisk indelning av fönstren förekommer också, i trapphus är mångkantiga fönster vanliga. Under 1940-talet kan fönstren vara målade i fasadens kulör men ofta i grått eller grågrönt. På 1950-talet kommer de vita putsade föns­ter­om­fattning­ar­na som ett karaktäristiskt nytillskott. Fönstersnicke­rierna är oftast vita. Under 1950- och 1960-talen är också trärena fönsterbågar och karmar av ek eller teak vanliga.

De moderna fönstren är en helt annan historia…

Britt-Marie Börjesgård

Illustrationerna är hämtade ur:
Byggnadens särdrag, en stilhistorisk handbok 1880?1960, utgiven av Boverket 1995.