Ett kapell för slottsförvaltningen och artilleriet

Jönköpings slott; slottsstaten, fältartilleriet, faktori- och krutbruks- samt andra betjänte, sorterade inte under stadens burskap, vilket gjorde att de hade en egen församling och egen begravningsplats. År 1694 uppfördes ett nytt begravningskapell efter den då frånträdde landshövdingen Erik Dahlberghs ritning. Slottskapellet eller Västra kapellet som det då kallades, är en timrad korsformig byggnad med en kupol och lanternin över korsmitten. Erik Dahlberghs ritning, som finns i Krigsarkivet, visar en relativt rikt smyckad barockbyggnad, med pilastrar och fält. Om den kom att få den fasadutsmyckning som ritningen visar, är inte klarlagt, man vet dock utifrån bevarade räkenskaper att bildhuggaren Gustaf Kijhlman anlitades för att hugga konungen monogram och krona över kyrkdörren, smeden Carl Berg för spira, låsar och beslag och konterfejaren Fabritius för bland annat förgyllning av spiran. Äldre handlingar talar också om att taket var rödfärgat och tjärat. Fasaden var troligen rödfärgad, dess numera ljusa oljefärg tillkom på 1830-talet.

Dahlberghs ritning

Efter slottsbranden 1737 blir kapellet församlingskyrka för slottsförsamlingen och den från slottskyrkan räddade predikstolen, också den huggen av Kijhlman, överförs till kapellet.

Slottsförsamling kan låta storslaget, men slottet hade spelat ut sin roll som försvarsanläggning och kronans vilja att skjuta till pengar till förvaltningen var begränsad. Den lilla kyrkklockan som hänger i lanterninen i Slottskapellet är ett rörande exempel på detta och ger en bild av de människor som levde och hade Västra kapellet som sin kyrka. Klockan är gjuten 1775 av klockgjutare Elias Fries i Jönköping och inskriptionen berättar historien på vers.

”SJUTTONHUNDRAD TRETTIO SJU, / WÅDELD SLOTTETS KLOCKOR STÖRDE. / FRÅN DEN TIDEN IN TILS NU, / MAN BLOTT STADENS KLOCKOR HÖRDE. / WID CAPELLET ICKE RINGDES, / FOLKET GENOM SÅNG HOPBRINGDES. /EFTER KYRKANS LÄGENHET, / BLEV IAG GUTEN OCH UPHÄNGDER, / ENSAM, LITEN; SOM MAN WET, /KNEKTEN ÄR OM PENGAR TRÄNGDER: / WANLIGA COLLECTER, GÅFWOR / ÄRO ALLA MINA HÅFWOR. / DOCK IA NEKAR EI MIN SKULD / FÖR TRY LISSPUND OCH SIU MARKER / KRONAN WAR MIG DÄRMED HULD / AF BRÄND KOPPAR BLEF IAG STARKER: / SEXTON DALER DETTA GÄLLDE, / DE DET GÅFWO, HADE WÄLDE. ”

Det tog alltså församlingen nästan 40 år att få råd med en kyrkklocka.  År 1721 i det Stora Nordiska krigets slutskede, då slottet var bas för Jönköpings Fältartillerikompani, finns noterat hur många som slottsförsamlingen bestod av. Det var Landshövdingen, Slottsstaten med bland andra slottsfogden och lanträntmästaren (26 hushåll). Artilleristaten med dess befäl (55 hushåll), Rustkammarstaten med rustmästaren (6 hushåll), Föravskedade från artilleriet (4 hushåll), Änkor från artilleristaten med barn (26 hushåll), Änkor från slottsstaten med barn (7 hushåll), Uppå Limugnen (4 hushåll) Slottstorpare (4 hushåll). Slottspastorn var tillika präst vid fältartilleriet och konrektor vid skolan.

Efter freden beslöts nedprioritera anläggningarna i Jönköping med undantag för Tyghuset och artilleriverkstäderna. Efter slottsbranden krympte verksamheten ytterligare så det är förståeligt att församlingen hade svårt att bekosta en ny klocka.

För den som vill läsa mera rekommenderas Stormaktsstaden Jönköping utgiven av länsmuseet 2014 och Jönköpings historia, del 3, skriven av Rudolf Björkman utgiven 1919.

Slottskapellet

Idag är Slottskapellet med dess tillhörande kyrkogård en liten grön lunga och oas från den övrigt omgärdande staden. (Vid en restaurering i början på 1990-talet fick kapellet tillbaka sitt ursprungliga spåntäckta och rödtjärade tak och en kopia av Dahlberghs förgyllda sol som tornprydning i spiran).

Britt-Marie Börjesgård