Ett historiskt doftspår

Rydaholms kyrka, tre mil sydost om Värnamo, är en av länets märkligaste kyrkor. Med sitt stora breda medeltida dubbeltorn och rika stenhuggararbete minner den om fornstora dagar. I somras restaurerades kyrkan, bristfälliga fogar fogades om och stenkonserveringsarbeten utfördes. Vid en närstudie av en byggnad i samband med restaureringsarbeten kan mycket intressant uppdagas. Vid genomgången av fasaden, noterade vi att stenen i tornets sydöstra hörnkedja, mot långhusets tak, var skadad.

Flera stenar i den i övrigt skarphuggna hörnkedjan hade sprickbildningar och bortvittrade delar. Runda vittringsskador förekom på ett flertal kvaderstenar och dessa har dessutom en mera tydlig rödton är tornets sten i övrigt. Skador som är typiska för brandskapad sten. Att kyrkan har brunnit har varit allmänt känt, uppgifterna vad gäller tidpunkten för branden har dock varierat. Enligt lokala traditioner skulle kyrkan i sin helhet ha blivit nedbränd under nordiska sjuårskriget. Senare forskning placerar branden till 1200-talet.

Parallellt med putsarbetena fanns också stenkonservator på plats, i första hand för att rengöra och konservera bildstenarna vid kyrkans sydportal, men då bildstenarna var i relativt gott skick, blev det utrymme för konservatorerna att också göra vissa insatser på tornet. Skadad sten i hörnkedjan, som vi i en första genomgång med putsentreprenören hade konstaterat att de tyvärr måste skrotas, (huggas bort) gick därmed att rädda.

Foto: AB Stenkonservering Väst.

Spräckt sten i hörnkedjan sattes på plats och limmades. För att kunna fästa stenarna fick konservatorerna i vissa fall först bryta loss skadad sten och det var då historien blev extra påtaglig, flera stenar var sotiga och bar dessutom en påtaglig röklukt. Spåren efter en brand för cirka 750 år sedan är inte bara synbara för ögat utan också doften finns kvar. Det är i sådan lägen man bli extra ödmjuk inför sitt arbete och det historiska material vi har förmånen att få komma nära.

Britt-Marie Börjesgård