"Åt döden – åt livet" – Vetlanda kapellkrematorium

Kapellkrematoriet i Vetlanda (Uppståndelsekapellet) från 1935 var det första att byggas i Jönköpings län. Det välanpassade vapenhuset till vänster i bild tillkom först på 1990-talet.

Det första kapellkrematorium som kom att byggas i Jönköpings län blev i Vetlanda. År 1931 hade på orten bildats en lokalavdelning till Svenska eldbegängelseföreningen. Dessa avdelningar hade som främsta mål att få uppfört krematorier inom sina olika geografiska områden. Så var även fallet i Vetlanda. Föreningens ordförande, köpmannen Iwar Lindgren, tog initiativet till den byggnadskommitté som bildades 1933. Arkitekt Johannes Dahl i Tranås fick i uppdrag att rita ett kapell med krematorium till den utanför staden belägna nya begravningsplatsen. Vid denna tid fanns ännu inget förverkligat krematorium i Småland.

Till vänster: Iwar Lindgren, köpman och ordförande i Svenska eldbegängelserörelsens lokalavdelning i Vetlanda. Han var en drivande kraft i köpingens offentliga liv och var initiativtagare till krematoriebygget. Till höger: Johannes Dahl (1886-1953), arkitekt i Tranås, ritade kapellkrematoriet i Vetlanda. Under sin levnad ritade och restaurerade han flera kyrkor och kapell i Småland. Troligen knöts kontakten mellan de båda männen i deras gemensamma arbete med Vetlandautställningen 1932.

Bygget påbörjades 1935 och slutfördes året därpå. Incineratorn med hiss levererades av Höganäsbolaget. Ceremonisalens inredning tillverkades lokalt av Vetlanda nya snickerifabrik. Takarmaturerna i mässing köptes i Stockholm. För att hålla nere kostnaderna så gavs kapellkrematoriet en medvetet enkel och avskalad form, nästintill funktionalistisk. Exteriören har vitputsade tegelfasader utan annan dekoration än ett kors över entrén.

Johannes Dahls ritningar till Vetlanda krematorium. En klassiskt stram byggnad, kostnadseffektiv men värdig. Lägg märke till urnan med flammorna på gaveln (som aldrig kom till utförande).

Ceremonisalen gestaltades i stora drag som ett ordinärt kapell med upphöjt smalare kor, bänkar och en liten läktare för orgel och kör. I den stora källaren inrymdes krematorieugnen, arbetsutrymmen, expedition och kistvisningsrum. Vad som var särpräglande var att katafalkens hisschakt från koret hade utrustats med invändiga ljusramper för att ge en effektfull nedsänkning av kistan i ceremonins slutskede. Detta hade dittills endast installerats i Norra kyrkogårdens kapellkrematorium i Stockholm tre år tidigare. Förebilden till detta försök med symboliskt ljus hämtades troligen från Tjeckoslovakien, där stor uppmärksamhet ägnades åt olika lösningar på hur kistan mekaniskt skulle lämna ceremonisalen för att sedan, bortom de närvarandes blickar, överlämnas åt lågorna. I flera exempel därifrån förflyttades kistan horisontellt och försvann genom en ljussatt passage som öppnades i väggen, denna lösning kom dock aldrig att tillämpas i Sverige.

Plan av ceremonisal och källarvåning/krematorium enligt Dahls ritningar.

Invigningen av Vetlanda kapellkrematorium – då det sextonde i Sverige – ägde rum den 15 mars 1936 i närvaro av hela Svenska eldbegängelseföreningens styrelse. Varje nytt krematorium var en triumf för föreningen, vars kamp för ett modernt gravskick nu på allvar började ge frukt. Anmärkningsvärt nog hade biskopen i Växjö, Samuel Stadener (som för övrigt var liberal politiker), delegerat fullmakten att förrätta invigningen till kontraktsprosten, Alfred Carlsson. Var det ett uttryck för att kremering ännu var en kontroversiell fråga? Under 1930-talet började annars kremering att bli allt mer accepterat av Svenska kyrkan, och även av allmänheten. Under decenniet byggdes 18 krematorier i landet.

Foton i IGNIS (Svenska eldbegängelseföreningens tidskrift) från invigningen 1936. Kontraktsprost Alfred Carlsson håller i förrättningen.

Fram till 1938 saknade ceremonisalen konstnärlig utsmyckning. Detta år tillkom en målning al secco på korväggen, föreställande Kristi uppståndelse i ljusa färger, målad av konstnären Thor Hörlin från Äppelviken. Ett typiskt exempel på det gryende folkhemmets ljusa och optimistiska kyrkokonst.

Koret med katafalk i kalksten och Thor Hörlins muralmålning.

Krematoriefunktionen i Vetlanda är idag ur bruk och tyvärr har de originella ljusramperna i schaktet demonterats. Men byggnaden fungerar fortsatt som begravningskapell och den är en viktig vittnesbörd om begravningskulturens utveckling i länet. I nästa inlägg presenteras tillkomsten av kapellkrematoriet på Skogskyrkogården i Jönköping.

Robin Gullbrandsson