Timmerflottning på Nissan

Det är framförallt från 1800-talets senare del som flottningsverksamheten kom att bedrivas mer intensivt för att försörja sågverksindustrin och massaindustrin som då växte fram i mer storskalig form.

Flottningshistoriken är dock äldre än 1800-tal. Allmogen bedrev flottning på Nissan på 1600-talet. Timret flottades då bl.a. mellan flera platser från Bölaryd i Villstads socken i norr till Färgaryd i Långaryds socken i söder. På 1700-talet utreddes på kungligt direktiv möjligheterna att på Nissan i större omfattning flotta virke från kronans skogar för bl.a. reparationer och utbyggnader av centrala fästningar. På 1740-talet undersöktes möjligheterna att från kronoskogarna i Småland föra timmer på Nissan till Halmstad. Timret var i detta fall avsett till Landskrona fästning, vilken under 1700-talet genomgick en rad om- och tillbyggnationer.

Under 1800-talet utövades visst samarbete mellan socknarna med att rensa upp Nissan för att förbättra möjligheterna att få avsättning för skogsprodukter. År 1890 inrättades Nissan som allmän flottled och några decennier senare utökades den och flera av Nissans biflöden inrättades som flottleder. Nissansystemet byggdes ut med flottningsrännor förbi fallen, gånglänsar och anordningar för flottning över sjöarna anlades. I flottlederna utfördes strömrensningar, spardammar för vattenmagasinering anlades och i Nissans ävjor lades ibland länsar som hindrade stockarna att fastna. Därtill anlades ledkistor, strandskoningar och flottningsrännor. Det lär ha funnits ungefär tio flottningsrännor i Nissansystemet.

Flottningen fick stor betydelse för de skogrika bygderna. Vägarna för timmertransporter var ju i det närmast obefintliga. Flottningen gav skogsägarna en ny inkomstkälla och därtill tillkom värdefulla arbetstillfällen i tid av järnbrukens avveckling. Flottningen var säsongsarbete och utfördes av folk från bygden. Arbetet utfördes av skogsarbetare som alternerade med virkesavverkning under vintern och av lantbrukare från byarna som gavs möjligheten till extrainkomster. Nissansystemets flottning lär ha omfattat ett 40-tal socknar i Jönköpings, Hallands och Älvsborgs län. För Nissan med biflottleder uppgick antalet anställda årligen till ett drygt 70?tal. Flest anställda var åren 1928 – 1933 med 101-130.

När flottningen på Nissan var som störst omfattade verksamheten omkring fem procent av landets totala flottningsverksamhet. Den sammanlagda sträckan av Nissan och dess bifloder som allmänna flottleder uppgick till 200 kilometer och anses därmed som den längsta i södra Sverige.

Massaveden utgjorde det mesta av flottgodset som gick till sågverk och massaindustri. Därtill flottades även pålar, slipers, pitprops, fyrskrätt virke m.m. för export till Danmark, Tyskland och England via Halmstad. Fyrskrätt virke var handbilade bjälkar och sparrar. Pitprops var gruvstöttor som användes i de engelska kolgruvorna.

Från 1950-talet senare hälft tog moderna lastbilar med tvåaxlad släpvagn alltmer över virkestransporterna. Vid denna tid kom också den hydrauliskt drivna griplastaren som var banbrytande för lastning och lossning. Därtill började industrin på 1960-talet nu efterfråga endast färskt virke vilket medförde en snabb övergång till virkestransport med lastbilar. Dessa är några väsentliga faktorer till att flottningens nedgång och avveckling.

I vattendragen syns ännu spår efter flottningsepoken i form av olika lämningar som strandskoningar, hålldammar m.m. Den sista flottningsrännan som finns kvar i ån Nissan i Jönköpings län kan man se i centrala Gislaved nedanför fallet vid kraftstationen.

Tack vare hembygdsföreningar och genom enskilda insatser har flottningsepoken i Nissansystemet dokumenterats genom insamlande av minnen, föremål, fotografier och genom vård och upprustning av den mycket fina flottningsrännan i Valån.