Stadsarkitekter i Jönköpings län

Under 1900-talets mitt hade stadsarkitekterna en stark position och roll i plan- och byggprocessen. Men hur började det, och hur såg utvecklingen ut i Jönköpings län?

Den förste stadsarkitekten i länet var Fredrik Sundbärg. Han tillträdde befattningen i Jönköpings stad år 1891. Staden hade dessförinnan, redan från slutet av 1600-talet haft stadsbyggmästare, varav flertalet var antingen snickare eller byggmästare i grunden. Sundbärg var den förste med titeln stadsarkitekt. I tjänsten granskade han bygglov och föredrog dem för byggnadsnämnden. Mot särskild ersättning fick han också vissa uppdrag att rita kommunala byggnader och anläggningar, brandstationen på Kyrkogatan är ett sådant exempel. Det stod också honom fritt att parallellt med sin tjänst ta privata arkitektuppdrag. Efter Sundbärg kom Atterström. August Atterström tillträdde som stadsarkitekt 1901 och verkade på tjänsten fram till sin bortgång 1930.

August Atterström hade sitt arkitektkontor i hemmet. August Atterström till höger i bild, hans yngre syster Agnes vid ritbordet i mitten och en okänd medarbetare till vänster. Foto från 1904.

Nästa stad efter Jönköping att tillsätta en stadsarkitekt var den unga staden Nässjö, som  anlades som järnvägsstationen vid södra stambanan på 1870-talet. År 1919, bara fem år efter att staden fick sina stadsrättigheter, anställdes Carl Edvard Ericson som stadsarkitekt. Han hade dock ingen arkitektexamen utan var ingenjör och innehade befattning både som stadsingenjör och stadsarkitekt.

År 1938 fick Johannes Dahl tjänst som stadsarkitekt i Tranås. Under 1940-talet  anställde sedan de flesta städerna stadsarkitekter. Bengt Holmstrand anställdes i Huskvarna 1944, Hugo Bolker i Värnamo och Birger Hammarén i Vetlanda samma år. År 1944 anställde Nässjö, Wilhelm Ahlsén, som var den förste på tjänsten med arkitektexamen. Helmer Flensborn blev stadsarkitekt i Gränna 1948. Efter att Folke Edenhall anställdes i Eksjö 1954 och Bengt Svahn i Sävsjö 1955, hade länets samtliga städer stadsarkitekter.

Stadsarkitekterna uppstod inte bara som ett allmänt önskemål utan var en följd av skrivningarna i gällande bygg- och planlagstiftning. Med införandet av PBL, Plan- och bygglagen 1987 avskaffas det formella kravet på kommunerna att ha en stadsarkitekt.

Lite mera om stadsarkitekterna i länet och om bygglagstiftningen över tiden följer i några kommande blogginlägg.

Om du vill läsa mera om arkitektrollens utveckling, kan jag rekommendera kapitlet med samma namn, skrivet av Anders Franzén,  i museets årsbok från 2007 ”Visioner och vardagsarkitektur. Byggnadskonst i Jönköpings län under 1900-talet.” För den som vill veta mera om äldre tiders stadsbyggmästare finnas Bo E Karlsons verk ”Jönköping – den nya staden. Bebyggelse och stadsplanering 1612-1870.”

Britt-Marie Börjesgård