Kyrkorna och tiden
Publicerat: 22 nov, 2012Kyrkor och klockor hör samman. De gjutna kyrkklockorna kallar till gudstjänst, ringer in helgmålsbönen och ringer för de själasörjande. Men också klockor i form av tidmätare har länge varit viktiga inventarier i kyrkorna. Det äldsta kända astronomiska uret i Sverige finns i Lunds domkyrka och antas vara byggt på 1380-talet.
Med reformationen och predikan blev sanduren, de så kallade timglasen, en standardinventarie knuten till predikstolen och det hävdas att benämningen timglas just är knutet till dess användning i kyrkorna. Predikan skulle begränsas till en timma och de sandur som användes visade oftast antingen kvartar eller halvtimmar. Så de timglasställ som fanns och stundtals finns kvar i kyrkorna har normalt antingen två eller fyra glas.
Timglasen var vanliga långt fram i 1700-talet, då de kom att ersattes av de mekaniska uren. Klockor i kyrkor finns i olika intressanta utformningar, i Habo kyrka är uret inbyggt i altartavlan, vilket är mycket ovanligt. Det vanliga är golvuren som ofta står i koret. Även Svenarums kyrka har ett mycket speciellt ur. Det är ett tärningsformat ur med visare på fyra sidor. Dess urverk har dessutom urprungligen även drivit visarna på urtavlan på kyrkans östfasad.
Uret är tillverkat 1788 av en Sven Holmqvist och skänkt till kyrkan i anslutning till att arbetena med att utvidga den medeltida kyrkan till en korsformad kyrka slutfördes något år dessförinnan.
En målande beskrivning av uret och dess upphovsman finns i danske Christian Molbechs reseberättelse ”Resa i Sverige åren 1812 och 1813” som nu finns digitaliserad via KB och därmed sökbar på nätet.
”Ett originelt urverk, som man här finner, tycker jag äfven rätt mycket om. Man ser en fyrkantig machine med urtafla på alla fyra sidorna, hängade midt i kyrkan vid ett par fina jernstänger som gå igenom taket. Detta ur, hvars verk är i Sakristian, visar timmarna så väl der, som inom och utom kyrkan. Man sade mig att det var gjordt af en Bonde, Sven Holmqvist, ett förträffligt mekaniskt hufvud, som skulle hafva fullkomnat sig ännu mera i sin konst, om han icke hade fallit på en idée, som förryckt så många hjärnor: att uppfinna ett perpetuum mobile. Af förargelse att detta ej ville lyckas honom på den torra vägen, sökte han det nu på den våta; ? brännvinet lärer förmodligen snart göra honom sjelf till ett perpetuum stabile.”
På undersidan kan man läsa vem som har bekostat och vem som har förfärdigat det märkliga uret.
Britt-Marie Börjesgård
Hej!
Intressant läsning om kyrkorna och tidmätningen. Något hängande ur liknande det du beskriver har jag aldrig hört talas om i Gävleborgs län. Här är även ganska ovanligt med golvur i koren. Hur vanligt är det med solur, eller timstenar som de ofta kallas i äldre beskrivningar, i anslutning till kyrkorna i era trakter? I Hälsingland känner jag bara till ett äldre solur, uppsatt på fasaden vid en kyrka, men vid tre av de äldre fiskarkapellen längs kusten finns fristående solur på höga träpiedestaler, vars stenskivor ofta är märkta med ett årtal, från sent 1600-tal till 1700-talets början. Dessutom finns ytterligare en solurstavla bevarad inuti ett annat av fiskarkapellen, så sannolikt har soluret haft en viktig funktion i dessa speciella kyrkomiljöer.
Vanliga hälsningar
Daniel Olsson, Länsmuseet Gävleborg
Intressant att höra att det är relativt ovanligt med golvur i kyrkorna norröver, i Småland är de mera regel än undantag. Jag har resonerat med våra konservatorer om detta, de ju har skadeinventerat i princip varenda kyrka i Småland och på Öland och de delar uppfattningen att golvuren är mycket allmänt förekommande. De kan stå i koret, i långhuset eller kanske under modern tid blivit flyttade till församlingshemmet, men det finns nästan alltid ett golvur.
Solur finns ju också, men är inte lika vanliga, på rak arm kommer jag bara på någon enstaka som då står på ett fundament på kyrkogården.