Bakgrund Bergakungen

Idag är John Bauers tankar kring Bergakungen gömda i gamla skisser, brev, uttalanden i tidningar och protokoll. Utifrån detta bevarade material försöker vi pussla ihop händelseförloppet.

John Bauer (1882-1918) och Bergakungen

John Bauer hade ett stort intresse för teater enda sen ungdomsåren. Han gick ofta och såg föreställningar och i vänkretsen fanns både skådespelare och kompositörer. Man kan förstå att John Bauer upplevde en stor utmaning i möjligheten att få göra scenografi och dräkter till Bergakungen. Det var framförallt detta som lockade, librettot i sig var inte huvudsaken för honom.

Det börjar 1913 då John Bauer redan är en etablerad och välkänd konstnär genom sina poetiska bilder till sagoboken Bland Tomtar och Troll. I två brev, under hösten, hem till föräldrarna antyder han ett nytt spännande, men ack så hemligt uppdrag. Är det möjligtvis den ryske balettmästaren Michail Fokin som givit honom denna uppgift?

Två månader senare, efter ett besök hemma i Jönköping under julen, skriver han:

Hemkommen fick jag på allvar ta i med balettskiss åt Fokin. Vi hade flera sammanträffande och det dillades mycke. Baletten skall bli dubbelt så stor som den jag gjort. Omfatta en hel afton och ha minst 4 akter. Samma skog, bergasal och vinter. Fokin va förtjust i mina figurer och i vissa moment var han stormförtjust. Men jag är sannerligen inte glad åt omläggningen. Min balett förlorar sin konsentrerade form när så mycket skall till-lägas i början och slutet. Jag skulle hälst villa behålla den som en sak för sig. Det gäller i alla fall för mej att ta i och försöka göra någonting ändå…

Det var på Grand hotell i Stockholm som John Bauer och Michail Fokin hade träffats.

John Bauers första utkast till baletten var i två akter och han kallade den för Troll. Hans entusiasm mattas när librettot inte accepteras fullt ut, men han fortsätter att arbeta på sin berättelse.

Den 21 februari 1914 skriver han återigen hem till föräldrarna och storebror Hjalmar.

Jag har de sista veckorna dillat med baletten. Arbetet är inte så uppmuntrande och jag har svårt att bli någotsånär nöjd med vissa delar…

Någon gång under 1914 lämnar John Bauer in sitt librettoförslag och scenografiskisser utförda i kol till operaledningen. Enligt en konstnärsvän, vars ateljé John Bauer lånat, var dessa skisser knappt 1 x 1 meter – men tyvärr har de aldrig återfunnits.

Cyrus Granér – en god vän och författare till flera av de sagor som John Bauer illustrerat – berättade vid rättegången hur han, av en tillfällighet, råkat stöta ihop med Bauer dagen efter det att
John lämnat in sitt förslag till Operan. John Bauer var då full av förhoppningar men blev, allt eftersom tiden gick, mer missmodig. En dag beslutade han rentav att återta sitt verk, men då vägrade Operan att lämna ut det. Flera av John Bauers vänner vittnade om hur han ofta talat om baletten och utryckte sin oro för att den skulle komma att sättas upp utan hans medverkan.

Den 15 november 1915 skriver John Bauer i ett brev hem:

Fokinbaletten blir antagligen ingenting af men andra planer ha dykt upp vid horisonten. Jag är själv nyfiken på hur det skall gå.

I februari 1916 för John Bauer en debatt med Operans regissör Harald André i Dagens Nyheter. Han har förstått att Operan planerade att sätta upp Bergakungen utan hans medverkan.

Harald André är enligt uppslagsverken känd som en föregångsman. Han bjöd till exempel in den radikale Isaac Grünewald som scenograf 1921. Kanske var det helt enkelt så att John Bauer inte var rätt konstnär för André?

John Bauers självkänsla blev djupt sårad av att Operan inte tror på honom. Som scenograf kunde han funnit en möjlig väg för den konstnärliga förnyelse han strävade efter.

I Dagens Nyheter, 20 februari 1916, uttrycker John Bauer tydligt sin åsikt:

Skulle någon del av mitt uppslag begagnas av k. teatern utan min medverkan, skulle jag anse min äganderätt på det grövsta kränkt.

En månad senare fick John Bauer också möjlighet att föra fram sina synpunkter i Bonniers månadshäfte. Hans vänner tycks stödja honom. Han förklarade att han som målare anser att en teaterpjäs bör vara en serie konstnärligt gjorda bilder:

Alla färger både i dekorationer och dräkter – och framförallt i belysningen, borde i varje givet ögonblick ge och förstärka just den stämning som scenens innehåll betingar.

Även konstnären Einar Nerman hade skissat på scenografi och dräkter till en balett som ej kom att genomföras. Han skrev till John Bauer den 2 maj 1917:

Jag var uppe häromdagen hos musikförläggare Olle Hirsch, Drottninggatan 91-1. Då kom han att berätta om din balett. Det är tydligen han som skall finansiera musiken. Han sade att det skulle bli ett stort företag för hela Europa. Jag talade då om hur de behandlade Dej och mej vid Operan. Och angående Dig sade man vid Operan att allt var arrangerat och att Du var nöjd o.s.v. Nu vill inte Hirsch ha med det hela att skaffa om de behandlat Dig illa. Och om han sätter sig emot kan ej baletten göras…

Operan fortsatte att planera för baletten. I maj 1918 förhandlade man med Michail Fokin om att han skulle åta sig koreografin till Hugo Alfvéns balett – nu kallad ”Den Bergtagna” – men Fokins anspråk på arvode var för högt, så det blev inget av det den här gången heller.

Först fem år efter John Bauers död, den 7 februari 1923, hade Bergakungen premiär på Kungliga Operan. Scenografin utfördes då av två etablerade konstnärer, prins Eugen och J.A.G. Acke. Dräkterna ritades av Anna Boberg och Jean Börlin stod för koreografin.

Hugo Alfvén (1872-1960) och Bergakungen

Som kompositör är Hugo Alfvén en av de främsta företrädarna för nationalromantiken i svensk musik. Han intresse för svensk folkmusik genomsyrar mycket i hans produktion och det är även
tydligt i musiken till balettpantomimen Bergakungen.

Hugo Alfvén fick 1914 erbjudandet av Kungliga Teatern att tonsätta baletten. Han avböjde först på grund av andra arbetsuppgifter men åtog sig senare uppdraget.

Enligt en skriftlig överenskommelse skulle det fullständiga klaverutdraget vara inlämnat till direktionen senast den 1 november 1915 och det fullständiga orkesterpartituret senast den 1 januari 1916.

Enligt avtalet:

Herr Alfvén förbinder sig att för Kungl. Teaterns räkning komponera en ny balett af 45 á 60 minuters varaktighet och i så noggrann anslutning som möjligt till det af herr M. Fokine utarbetade scenarium som af Direktionen ställts till herr Alfvéns förfogande.

Hugo Alfvén fick, 1923, via pressen kännedom om att John Bauers bröder stämt Operan angående upphovsrätten. Han blev upprörd, framförallt över deras ekonomiska krav, och skrev till operachefen Riben:

medan jag, som tonsatt verket och givit det levande själ under omkring ett års sammanlagt intensivt arbete, synes behöva vänta i bästa fall 25 á 30 år innan jag kan nå fram till samma inkomst?

Indignerat avslutade han med frågan om var livskraften i de sceniska musikverken finns ”I librettot eller musiken”.

När tidningarna frågade Hugo Alfvén om hans åsikt angående balettens upphovsman uttryckte han förvåning över att John Bauers namn ej nämnts i samband med premiären. Han trodde att det kunde bero på ren glömska från operaledningens sida. Men han betonade att det varit många som medverkat under verkets successiva utformning.

I sin självbiografi nämner Hugo Alfvén att Bergakungen är en av de kompositioner han själv sätter högt.

Michail Fokin (1880-1942) och Bergakungen

Den ryska balettmästaren Michail Fokin vistades i Sverige endast en kort period under åren 1913 och 1914. Han återkom sedan bara för några personliga uppträdanden som dansör. För den svenska danshistorien fick han stor betydelse då han inspirerade Rolf de Maré till att starta Svenska baletten i Paris 1920.

Som koreograf lanserade Fokin en ny poetisk uttrycksfullhet för klassisk balett med influenser från Isadora Duncans moderna dans. Hans tanke var att musik, scenografi och koreografi skulle bilda ett harmoniskt multikonstverk där ingen del får dominera över den andra. Som dansare och koreograf hade han varit knuten till Ryska baletten i Paris, ett av de första fria danskompanierna som örnyade den västerländska balettkonsten. På fyra år gjorde han fjorton baletter, varav flera anses som mästerverk. Han lämnade Ryska baletten 1914 på grund av en schism med balettens ledare Serge de Diaghilew.

Enligt Fokins erfarenhet från Ryska baletten i Paris är det helt naturligt att ge en konstnär i uppdrag att skriva ett libretto och samtidigt gestalta en dekor. Det är inte svårt att förstå att Fokin gripits av den poetiska folksagostämning som är så utmärkande för John Bauers illustrationer i sagoboken Bland Tomtar och Troll – att han därför föreslår operaledningen att göra en balett på detta tema.

När baletten väl uppfördes 1923 var det en av Fokins elever, Jean Börlin, som stod för koreografin. Börlin var också en av de unga dansare som 1920 for till Paris tillsammans med Rolf de Maré och startade den advantgardistiska Svenska baletten – Les Balletes Suédois.

Helen Agrenius
intendent